Charlie, my boy!

Ja vad är det här för sötnos tänker ni? Jo det är min hund Charlie. Jag och mitt ex önskade oss pengar i 30-års present och av dom pengarna så köpte vi detta underverk. En engelsk cockerspaniel. Jag älskar djur och hade länge drömt att få skaffa hund som vuxen. När vi köpte hus så kändes det så rätt. Så vi kollade upp var i närheten det fanns nån bra kennel där vi kunde åka och titta på små underverk. Vi var först inne på att skaffa en golden retriever. Och den uppfödaren ( Kennel Westerner ) vi åkte till hade både golden retriever och cockerspaniel. Hon berättade för oss att en golden krävde lite mer av ägaren och eftersom vi var nybörjare på det här med hundar både jag och mitt ex, så ändrade vi oss och fastnade faktiskt för de supersöta cockerspaniels som fanns där. Vi frågade om det var nån ny kull på gång. Och det var det, så vi talade om att vi var intresserade. När Charlie och hans syskon var 5 veckor gamla så åkte vi och tittade på dom och fick hålla i vår lilla "bebis". Vilken känsla och lycka det var. Minns det så oerhört väl. Jag tyckte det var så hemskt att behöva åka hem och lämna kvar honom där. Vi fick inte ta hem honom förrän han blev 8 veckor. Det blev tre långa veckor ska jag säga. 
Men till slut kom då dagen då vi fick åka och hämta hem vår lille Charlie. Han satt i mitt knä och gnällde hela vägen hem stackarn. Väl hemma så sprang han runt och luktade och bekantade sig med sitt nya hem.

Charlie var en superglad och snäll hund. Han blev snabbt poppis bland grannarna på vår gata. Så fort vi var ute och gick i Frövi med vår lille juvel så kom alla fram och frågade om de fick klappa den lille dunbollen. Charlie fick väldigt gott självförtroende och förväntade sig att alla människor ville stanna och klappa honom. Han var alltid väldigt lekfull och gosig. Minns hur han kröp in hos oss och nästan kramade oss. Han var så klok och visste precis vad jag menade om jag sa att vi skulle hälsa på grannen Sven-Arne. Då sprang han rakt fram på vår gång och sen svängde han direkt till höger och ganska snart kunde man höra Sven-Arnes stämma: "Men Chaaaaarliiie, kommer du och hälsar på?" Tror både Charlie och Sven-Arne var överlyckliga. 

Charlie älskade uppmärksamhet och var väldigt bortskämd, det ska jag erkänna. Jag var sjukskriven en längre tid så jag fanns alltid hos honom. Jag lärde honom lite småroliga saker som att han skulle "sjunga". Ja sjunga och sjunga, han ylade ska man nog säga. men det lät så kul, så ofta när "mormor" ringde så satte jag på högtalartelefonen och så sa jag till Charlie: "Kan du sjunga då Charlie?" Och då satte han igång och sjöng för "mormor". Min lilla mamma får bara pälsbebisar till barnbarn från mitt håll. Skrattar för mig själv när jag tänker på det. Jag är nog väldigt speciell, men jag är mig själv i alla fall. 
Sen kom livet emellan och jag och mitt ex skilde oss och ville flytta åt olika håll. Med de speciella arbetstider mitt ex hade och jag som inte hade nåt körkort så såg vi till slut ingen annan utväg än att sälja vår lille Charlie. Det är det svåraste jag nog har gjort i mitt liv. Jag ångrar mig att jag sålde honom och det har varit en stor sorg i mitt liv. Till slut kom han till en fin familj där han fick det bra. Men han fick problem med ögonen och blev blind till slut. De fick avliva Charlie och jag grät floder igen. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på honom, han var mitt allt. Jag skriver och gråter samtidigt. Jag får lära mig att leva med det där lilla hålet i hjärtat. Jag får tänka på att han hade det bra hos oss de år vi levde med honom. Han fick vara ute mycket och fick några bra kompisar, både hundar och människor. Även god mat och mycket kärlek. Ja min lilla goa Charlie, matte älskar dig för alltid!!

Önskar alla mina goa läsare en härlig tisdag!
Kram!